Om jag någonsin skulle glömma bort varför jag är värdelös; här är några av anledningarna.

Jag har feta ben med celluliter och synliga blodkärl, och förmodligen även världens fulaste knän. Jag går därför mycket sällan barbent frivilligt. Jag skäms över mina bröst och jag har svårt för att bli brun vilket gör att alla fel syns mycket tydligare. Jag har inte långa mörka ögonfransar, få har sett mig helt utan smink och det finns en anledning till det. Jag ser förjävlig ut. Jag har kort, tunnt och oerhört slitet hår, vilket jag nog hatar mest av allt med mig själv och är därför i princip aldrig utan hårförlängning. Min ögonfärg är brutalt tråkig och jag har ett tjockt ansikte i profil. Mina händer är äckliga.

Jag kan inte umgås med någon i min familj en längre tid utan att få dödslängtan. Det finns ingenting som jag är duktig på, inte en jävla sak. Har ingen begåvning inom något och jag är äckligt ointressant. Ger hellre upp om något är svårt än kämpar. Jag har inte heller någon utstrålning och är inte utåtriktad utan alkohol i blodet, även fast jag låtsas.

Jag är vidrigt utseendefixerad när det gäller mig själv, och nojig över hur folk uppfattar mig. Hittar jag inga kläder som duger för dagen skiter jag hellre i att gå ut/gå till skolan än går runt och känner mig äcklig inför folk. Skulle jag välja skulle jag ligga hemma i mjukisbyxor utan att träffa en själ varje dag.

Några av mina vänner får mig ofta omedvetet mig att må dåligt, och även fast jag har grymt många så finns det inte riktigt någon som jag kan lita på helt. Det finns ingen som vet om hur jag egentligen mår och många brukar säga att jag har det perfekta livet osv, vilket ger mig ännu mer ångest. För det mesta ger mig ångest. När jag är ensam mår jag ofta dödligt dåligt över det ena eller andra, och jag har svårt att se någon mening med livet.

Jag hatar mig själv, det känns som om jag lever i en lögn eftesom att min fasad speglar något helt annat än min insida. Och det här låter som en tvättäkta emotext men what to do? Känns så här just nu haha.